A M A N D A

Ikväll har jag tillåtit mig att minnas, både bra och dåliga ögonblick i mitt liv. Jag har blickat tillbaka, saknat och varit tacksam för att allt det som jag idag saknar har en gång varit en fin del av mitt liv. Utan allt det som jag har upplevt så vore jag inte den personen som jag är idag och jag är ju glad över den jag blivit! Mest har jag tittat på fina bilder, läst fina och minnesvärda meddelanden och plockat fram det jag har i huvudet som tyder på att jag är en lycklig person med fina människor runt omkring mig. För i olika perioder i livet har jag haft olika vänner, men bara några få har verkligen stannat kvar och uthärdat stormarna tillsammans med mig. I olika perioder i mitt liv så har olika betydelsefulla och fantatastiska vuxna funnits där och krigat för mitt bästa av ren vilja, kärlek och omtanke.

Utan alla fina människor som jag mött på min levnadsväg så tror jag inte att jag hade stått här idag. Så många år som jag levde i en berg-och-dalbana av psykisk ohälsa. Det var aldrig bra, men det fanns stunder då det var bättre och stunder då det var sämre. Jag kämpade så gott jag kunde men det räckte liksom aldrig riktigt till. Jag försökte verkligen att hålla min näsa över vattenytan av egen kraft, men det var omöjligt. Mina simtag var för svaga och tafatta - tänk om jag inte haft människor som dragit mig upp och fått mig att andas korta stunder. Då hade jag drunknat och säkerligen inte funnits mer. Vilken hemsk tanke idag när jag faktiskt älskar att leva. Idag när jag verkligen känner att livet tillhör mig och jag kan göra vad jag vill med det. Livet innehåller visserligen inte enbart roliga och fina saker, jag vet att jag på min levnadsväg framåt kommer att möta bekymmer och känslor som gör ont, men idag är jag rustad. Idag har jag lärt mig att simma.

Att lära sig något handlar ofta om att prova och undersöka. Att vifta med armarna och se vad som händer. Vissa viftningar går bra och vissa gör t.o.m. illa andra, ibland riktigt illa. Jag kan fortfarande se spår av vad min långa period som icke-simkunnig i livet har lämnat efter sig. Självklart gav jag inte upp så jag har en simkunskap, en vana att vara på djupt vatten och veta hur jag ska handskas med det men jag har också en massa människor i min närhet som blöder. Som har ont för att jag viftade fel. Att vifta fel kan verkligen bidra till att relationer förstörs och att det som en gång varit försvinner. Det är lätt att vara efterklok. Att i efterhand, när man lärt sig något, kunna se vad man gjorde för fel och varför. Då är bara den stora frågan hur man gör för att plåstra om såren på någon som är på vakt för att man inte ska hälla salt i dem.

Ibland kan det kännas som att vissa människor lever i mitt förflutna. Som att de blivit rädda för alla de gånger som jag försökt men inte nått fram, utan då försöken istället gjort illa någon. Jag har bestämt mig för att gå vidare, jag har jobbat mig igenom stormarna och lärt mig hur jag ska hantera kriser, men jag kan inte lämna mitt förflutna om andra simmar kvar där i och letar efter mig. Jag har tagit mig upp på bryggan och jag ser er därifrån. Jag ser att ni letar av kärlek och omtanke, men ni letar på fel ställe. Höj blicken! Det är där ni finner mig. Ovan allt vatten som försökte dränka mig. Jag har lärt mig att se varje del av vattnet och dess styrka och svaghet. Lärt mig att se hur mitt liv påverkat mig både positivt och negativt. Jag skulle så gärna vilja lämna bryggan där jag står just nu och börja gå på den där landsvägen som leder någonstans, men jag vill inte lämna er kvar. Min önskan är att ni kan kliva upp ur vattnet, ställa er på bryggan tillsammans med mig och blicka tillbaka på allt det som varit. Stå tillsammans med mig och se hur jag förändrats, lyssna på mig när jag berättar utifrån det perspektiv som jag har idag efter att ha begrundat allt ifrån bryggans trygga kant: lite på avstånd och inte i fara.