Dagar kommer, dagar går.
En dag är precis påväg att gå emot sitt slut, om sju minuter slår klockan 00:00 och plöstligt är det Onsdag. Dagar kommer och går, de passerar och upplevs. Det finns inte en enda dag som är den andre lik, varken på jobbet eller på vad jag fyller min fritid med, och ändå så känns det som att allt jag gör är en gegga av vardagssaker.
Sen sist jag skrev har det varit helg, vilken fylldes med jobb. Distriktsårsmöte för Svenska Kyrkans Unga i Strägnäs distrikt och jag stod i köket från morgon till kväll. Det kändes konstigt att vara på plats på ett DÅM utan att egentligen ha en aning om vilka beslut som tagits och hur diskussionerna gått. På söndagen var det som vanligt personval, det valdes en ny styrelse som vad jag tror kommer att vara mycket kompetent. Dessutom valdes jag till ersättare i Stjärnholms stiftelsestyrelse. Tjoho, grattis till mig! Det ska bli både roligt, spännande och förhoppningsvis utvecklande. Helgens jobb blev återigen en påminnelse på att ideellt arbete och en anställd arbetstid ibland krockar. Synsätten på hur och när man arbetar är olika, det är helt klart en lärdom som jag kommer att ta med mig ifrån mitt volontärår. Det går inte riktigt att ta på, men jag tror att det mest beror på tiden. Att man som anställd räknar timmarna och vet allt viktigt som ligger på skrivbordet och också borde hinnas med. Allt som hinns med om jag kan sluta en timme tidigare en kväll och istället ägnar den timmen åt planering någon annan dag. När det är flytande arbetstid, som i köket där det var gör klart först och sluta sen, så blir definitionen för klar väldigt olika samt upplägget för arbetet. Däremot så betyder inte detta att min upplevelse av helgen varit negativ, tvärtom så har min helg varit otroligt rolig och fylld med både skratt, prat och gemenskap. Tack till alla inblandade för det!
Sen sist jag skrev har det varit helg, vilken fylldes med jobb. Distriktsårsmöte för Svenska Kyrkans Unga i Strägnäs distrikt och jag stod i köket från morgon till kväll. Det kändes konstigt att vara på plats på ett DÅM utan att egentligen ha en aning om vilka beslut som tagits och hur diskussionerna gått. På söndagen var det som vanligt personval, det valdes en ny styrelse som vad jag tror kommer att vara mycket kompetent. Dessutom valdes jag till ersättare i Stjärnholms stiftelsestyrelse. Tjoho, grattis till mig! Det ska bli både roligt, spännande och förhoppningsvis utvecklande. Helgens jobb blev återigen en påminnelse på att ideellt arbete och en anställd arbetstid ibland krockar. Synsätten på hur och när man arbetar är olika, det är helt klart en lärdom som jag kommer att ta med mig ifrån mitt volontärår. Det går inte riktigt att ta på, men jag tror att det mest beror på tiden. Att man som anställd räknar timmarna och vet allt viktigt som ligger på skrivbordet och också borde hinnas med. Allt som hinns med om jag kan sluta en timme tidigare en kväll och istället ägnar den timmen åt planering någon annan dag. När det är flytande arbetstid, som i köket där det var gör klart först och sluta sen, så blir definitionen för klar väldigt olika samt upplägget för arbetet. Däremot så betyder inte detta att min upplevelse av helgen varit negativ, tvärtom så har min helg varit otroligt rolig och fylld med både skratt, prat och gemenskap. Tack till alla inblandade för det!
Earth Hour i Strängnäs Domkyrka.
I söndags skyndade jag hem till familjefest i St. Botvid där jag var kyrkvärd. Hönan, Åsnan och den finska Björnen var på besök och sökte tillsammans med barnen efter påskäggets hemlighet i församlingens påskspel som är helt fantastiskt roligt och allvarligt på samma gång.
Söndagskvällen tillbringades på Åsidan, Nyköpings primärvårdsjour tillsammans med mosters minsta älskling som hade problem med att andas iom tidigare utredd astma och krupp. När klockan var nio satte jag, storasyster och Wilton oss i en ambulans för transport till Eskilstuna och Mälarsjukhusets barnavdelning där vi blev inlagda över natten. Under måndagsförmiddagen såg allt bra ut, vi blev utskrivna och var påväg till bussen när plötsligt det pipande ljudet kom tillbaka. Trots en promenad på en knapp kvart så var han värre än när vi lämnade avdelningen, skulle vi verkligen åka hem med en sjuk bebis? Nej, vi gick tillbaka på avdelningen där vi fick sitta i några timmar för att vänta på att inhalationen med samma medicin som den han har hemma skulle provas ordentligt samt att det skulle ges kortison igen. Med lite ny medicin och ny ordination om hur mycket inhalation som han behöver fick vi äntligen åka hem. Kanske kan det låta konstigt att jag var där tillsammans med honom, men för mig var det en självklarhet när min syster frågade om vi inte kunde åka båda två. Kärleken till mina syskonbarn är verkligen omätbar och jag gör verkligen vad som helst för dom. Att slippa sitta hemma och vara orolig utan att istället få vara med där och se, få berätta om hur jag upplevt hans problematik och att få finnas där och få vara en del i den trygghet som Wiltion hade i allt det främmande som en sjukhusinläggning innebär för en liten kille som inte ens är ett år fyllda kändes verkligen fint.
Idag har jag sovit länge, umgåtts med famliljen och haft gruppträff på Itrim. Det känns helt galet, men jag har gått ner närmare 4 kilo på två veckor. Det ger mig en sån otrolig motivation till att fortsätta med måltidsersättningarna. Att se att det verkligen ger resultat. Att träningen fortfarande är rolig och den härliga stämningen som finns på centret ser jag bara som ett stort plus. Det känns liksom både kul, tryggt och skönt att vara där. Folk hälsar på varandra, man vågar prata med främlingar och oavsett om man känner varandra eller inte så delar man med sig av sin positiva energi och sitt pepp till varandra. Jag är verkligen toknöjd med mitt val att börja på Itrim och rekommenderar det varmt.
Söndagskvällen tillbringades på Åsidan, Nyköpings primärvårdsjour tillsammans med mosters minsta älskling som hade problem med att andas iom tidigare utredd astma och krupp. När klockan var nio satte jag, storasyster och Wilton oss i en ambulans för transport till Eskilstuna och Mälarsjukhusets barnavdelning där vi blev inlagda över natten. Under måndagsförmiddagen såg allt bra ut, vi blev utskrivna och var påväg till bussen när plötsligt det pipande ljudet kom tillbaka. Trots en promenad på en knapp kvart så var han värre än när vi lämnade avdelningen, skulle vi verkligen åka hem med en sjuk bebis? Nej, vi gick tillbaka på avdelningen där vi fick sitta i några timmar för att vänta på att inhalationen med samma medicin som den han har hemma skulle provas ordentligt samt att det skulle ges kortison igen. Med lite ny medicin och ny ordination om hur mycket inhalation som han behöver fick vi äntligen åka hem. Kanske kan det låta konstigt att jag var där tillsammans med honom, men för mig var det en självklarhet när min syster frågade om vi inte kunde åka båda två. Kärleken till mina syskonbarn är verkligen omätbar och jag gör verkligen vad som helst för dom. Att slippa sitta hemma och vara orolig utan att istället få vara med där och se, få berätta om hur jag upplevt hans problematik och att få finnas där och få vara en del i den trygghet som Wiltion hade i allt det främmande som en sjukhusinläggning innebär för en liten kille som inte ens är ett år fyllda kändes verkligen fint.
