Sjunde mars
Idag är det lördag och det har varit en fin, men ganska lång dag. Den började klockan sju när mitt alarm ringde för så att jag skulle ha tid för att förbereda mig för lite jobb. Lek med en konfirmandgrupp stod på mitt schema och sagt och gjort. Vi lekte utomhus i en timme ungefär: jag, tre konfirmander och tre ledare ifrån församlingen. En riktigt enkel men ändå så himla rolig arbetsdag. Att få möta människor, att få leka och att få leda. Tre av mina favoritsysslor.
Efter jobbet drog jag mig snabbt hemåt, bytte om och gjorde mig fort iordning. En halvtimme senare blev jag nämligen hämtad och satte mig i bilen mot Norrköping: närmare bestämt mot Kvillinge Kyrka. Det var dags för en av mina nära vänner att döpa sitt andra barn: en fantastiskt söt och älskad liten kille vid namn Thor. En liten, unik diamant som jag önskar all lycka på livets väg och som jag, i den mån jag kan, vill vara med och ge kärlek till. Att få bli inbjuden till dop och andra högtidligheter känns verkligen fint, då vet man att man inte är ensam om att värdera vänskapen som finns där trots att man bor sex mil ifrån varandra och inte ses mer än någon/ några gånger per år. Dopet var hur fint som helst: Thor sa inte ett knyst ens när prästen hällde vatten på hans huvud, storebror skötte sig exemplariskt och Thors sju år gamla kusin sjöng så fint att åtminstone mina ögon tårades. Förutom att det var himla fint att få dela den här dagen tillsammans med den här fina familjen så var det himla fint att faktiskt träffa dom. Att få prata med varandra och samtidigt se varandra. Att känna doften av bebis och se hur han log brett när jag pratade med honom. Att sitta på golvet och leka med storebror. Allt.
Efter jobbet drog jag mig snabbt hemåt, bytte om och gjorde mig fort iordning. En halvtimme senare blev jag nämligen hämtad och satte mig i bilen mot Norrköping: närmare bestämt mot Kvillinge Kyrka. Det var dags för en av mina nära vänner att döpa sitt andra barn: en fantastiskt söt och älskad liten kille vid namn Thor. En liten, unik diamant som jag önskar all lycka på livets väg och som jag, i den mån jag kan, vill vara med och ge kärlek till. Att få bli inbjuden till dop och andra högtidligheter känns verkligen fint, då vet man att man inte är ensam om att värdera vänskapen som finns där trots att man bor sex mil ifrån varandra och inte ses mer än någon/ några gånger per år. Dopet var hur fint som helst: Thor sa inte ett knyst ens när prästen hällde vatten på hans huvud, storebror skötte sig exemplariskt och Thors sju år gamla kusin sjöng så fint att åtminstone mina ögon tårades. Förutom att det var himla fint att få dela den här dagen tillsammans med den här fina familjen så var det himla fint att faktiskt träffa dom. Att få prata med varandra och samtidigt se varandra. Att känna doften av bebis och se hur han log brett när jag pratade med honom. Att sitta på golvet och leka med storebror. Allt.
Familjen Bardun i sin helhet: Mamma, pappa, storebror Loke och så lilla Thor.
Ikväll blev det bara en hemmakväll. Det kändes otroligt trist till en början och jag trodde att jag skulle gå under av uttråkning, men det släppte tillslut och även om jag inte varit på världens gladaste humör hela kvällen så har det varit en väldigt fin och givande kväll. En kväll som har påmint mig om vad som är viktigt för mig och vad jag vill med mitt liv. En kväll då jag fått minnas, saknat, sörjt och gråtit en skvätt - till en alldeles lagom mängd. För jag tror faktiskt att vi människor behöver få gråta ibland, att det är bra för oss. Varför skulle det annars vara så himla skönt efteråt? För det tycker åtminstone jag att det är: skönt. Man känner sig urladdad och tom på något sätt. På nytt laddad för att bli uppfylld med bra och mindre bra upplevelser och erfarenheter.
❤️