Ett sprucket glas
Jag var i restaurangen igår under lunchen. Det var en stressig lunch med många gäster. Som jag tidigare sagt så tycker jag verkligen om att vara i restaurangen: att fylla på buffén och att plocka disk. Så även igår och skulle jag säga det själv så blir jag inte så väldigt påverkad av det stressiga utan tar det ändå rätt så lugnt, men samtidigt är ju mycket nytt vilket gör att varje uppgift tar längre tid för mig än för någon annan och jag har ingen egentlig koll på hur saker och ting faktiskt "ska" vara.
Mitt upp i allt, när det var som intensivast så sa det "klirr" och verkligen allt stannade upp för mig.
Människor sprang omkring och fortsatte med sina uppgifter medan det enda jag kunde göra var att stå där och iaktta vad jag precis gjort. Jag hade haft sönder mitt första glas - ett misslyckande. Tankarna som snurrade i huvet var många och handlade om allt ifrån vart jag skulle göra av det trasiga glaset, hur mycket ett sånt här glas egentligen kostar eller vad mina kollegor skulle säga om mitt misslyckande. "Sånt som händer" fick jag till svar - skönt. Ändå känns det så underligt, att ett litet fel kan få oss att stanna till. Att pausa i det som är vårt nu och se saker för vad de faktiskt är. Jag tror att jag behövde den insikten, att jag behövde lära mig att förstå att vi behöver stanna upp. Saker som i ett stressigt nu känns som hela världen kanske egentligen inte är mer än en lilltå.
Hur hemskt det än låter, så är vår verklighet att det är genom våra misslyckanden som vi lär oss.
